Sockra loss!

Det är ju en sak att sitta på TV soffan, kolla på trash och sitta och småfnittra medan man skämms lite så där i smyg för vad folk säger och gör på TV. Jag har en benägenhet att kunna skämmas extremt och på samma gång är det faktiskt så att man ej kan titta bort. Igår var det en tysk serie som heter "Allein unter Palmen" (sv.: Ensam under palmer), som handlar om singlar, som vandrat ut till något varmt land med palmer (obviously!) och nu söker den stora kärleken. Man behöver kanske inte undra jättemycket över varför de ej lyckats hitta kärleken ännu, men det är ju det som är lite skoj med programmet. Det händer lite grejer och man fnissar i soffan, ringer upp bästisen och skämms och skrattar tillsammans.

En helt annan sak är det när man är med live när någon säger eller gör något jättedumt. Då kan jag sitta helt chockad och bara stirra och skämmas. Man kan inte rädda sådana situationer heller. Man tänker bara, hur kan man göra eller säga så där? Märker personen inte, att skämtet ej gick hem? Att det i princip gick åt helvete? Att skämt på andras bekostnad för att distrahera från ens egna status eller situation sällan går hem? Ibland undrar jag om det är en del av uppfostran också. Skämt som kan såra någon annan är aldrig roliga. Det borde man fatta som vuxen. Speciellt när ingen skrattar...