Sitter på en restaurang i Smögen. Smögens Havsbad förresten - nej fel - det stavas finare nämligen Smögens Havfsbad. Jajamensan - här sitter jag. Ensam. Helt ensam på denna restaurang. Folktomma restaurang. Ja, jag är ju här... Men annars? Och de dukar underligt i Smögen... Åt andra hållet. Glasen står också lite annorlunda. Skyller på lågsäsong och dukar snabbt om bordet. Jag alltså... :) är ju glad att de är så trevliga här och jag fick ju bada i bubbelpoolen också. Ja... Jag lever loppan och det är fantastiskt vackert och inte så lite romantiskt här med. Fast rätt ensamt... Får hoppas att min Boeuf Bourguignon är vällagad - annars går jag in i köket och visar hur man gör. Är jag petig? Nej- hjälpsam.
Ja, här nere har vi klass 2 stormvarning. Kollade precis på SMHI's sida. TV4 nyhetsmorgon visar fantastiska "storm"-filmer med en liten kvinnlig meteorolog som förösker att inte flyga iväg i stormbyarna. Ser lite hjälplöst ut. En man hade nog inte haft det lika svårt... (oj, för mycket genustänk nu?) I alla fall tycker jag det är lite roligt med stormrapporteringen. Det blåser ju alltid i Skåne, så inte gör väl lite mer blåst en vanligt oss så mycket.
Men jag ska ut och resa. Så jag har fått instruktioner av pappa att vara extra försiktig när jag kör om långtradare och jag ska hålla stort avstånd.
Tror inte han läser min blogg och jag tror inte att han läste vad jag skrev om top 7... :)
Vad kallar man något som man utsätts för dagligen av sina kollegor? Kan vi prata om mobbning då? Då vill jag gärna göra en anmälan, för jag är less på det. Är less på att skratta bort det. Är less på att göra en spydig kommentar. Är less på att förklara mig. Är less på att det tematiseras varenda jävla dag.
Ja. Jag gillar socker. (Se typ andra inlägget i bloggen) Ja. Jag har säkert ett missbruk här. Men vafan. Låt mig vara i fred. Jag stör ingen med det, men ni som måste påpeka det varenda dag varannan timme: Ni stör mig. Ja. Jag tar en Cola på lunchen om jag ser en. Jag gillar inte att dricka öl mitt på dagen när jag jobbar. Men är det NÅGON som säger något om det till kollegan som väljer ölen? Nej. Och jag tar inte heller skiten med en kram och ett "men den tar du väl inte nu - eller? Ska du verkligen ha den..? Hahaha..." Nej, det är faktiskt inte roligt. Inte alls.
Jag är snart 34 år gammal. Har klarat att bo ensam sen jag var 19 år gammal. Jag är vuxen. Jag tar mina egna beslut. Jag behöver ingen målsman. Jag behöver ingen 'som tar hand' om mig. Tack.
Ja, idag var det då söndag och jag skulle på en blind brunch dubbeldejt.
Fixade till mig och så kom besvikelsen: Grabbarna fegade och det blev inget av det. Kan ni tänka er det? Fegade ur en blind brunch dubbeldejt? Ja, så det var ju lite snopet. Inte för att jag tvunget ville gå på dejt, men det kan ju vara lite kul att träffa nytt folk och mat har jag ju alltid gillat. Sen trodde jag också att dejten skulle vara på Casinot i Malmö - hade en såndär tur-känsla i fingertopparna - så det hade ju varit perfekt att spela lite efter dejtandet. Men så blev det inte. Utan jag åkte hem till gamlingarna, såg till att de fick sina förråd uppfyllda och att jag fick lite söndagsstek.
Naturligtvis hade jag köpt två trisslotter - som sagt kände jag att något stort var på gång. Och så blev det! Båda lotter var vinstlotter!!! Hur mycket har inte pappa och jag skrapat och skrapat och mamma klagat på att vi blir av med en massa pengar (ja, jag är mer lik min pappa ;) ) och aldrig har vi haft tur? Men idag var det alltså dags:
Musik är nog den konstformen vi alla gillar mest. Visst, en tavla kan vara inspirerande, men musik kan så mycket mer. Musik, även om du inte skrivit den själv - kan få dig att känna dig precis så som du vill känna dig. Den får dig att uttrycka känslor du annars kanske aldrig skulle våga ge tillkänna. Musik öppnar upp och bygger på något sätt även broar. När man lär känna en annan människa - ställer denna väldigt intima frågan om vad för slags musik den andre gillar... då är det verkligen till att hålla andan. Tänk om den personen säger något jättekonstigt? Något som inte alls passar eller faller i smak? Vad betyder detta då? Är det dödsdomen för en vänskap eller relation? Eller kan man kanske vidga sin horisont och lära känna något nytt som man skulle kunna gilla? Och om den personen gillar samma - är det bra eller dåligt? Blir det tråkigt? Blir det för harmoniskt? Sen gäller det ju också att man lyssnar på musik på samma sätt... Jag älskar att tjejlyssna. Dvs - om jag hittar en låt, som passar till min sinnesstämmning, passar till situationen jag är i eller fodronet (finns nämligen musik som bara funkar i bilen), då tjejlyssnar jag. Då lyssnar jag bara till den låten.
Som en vän sa sist "...så du betalar 99 spänn i månaden för Mick Hucknall?" Ja, om han är min man of the month - så är han väl det. man kan väl bara gratta Mick i detta fall! :)
Finns väl knappt något bättre än att sitta i bilen, skruva upp volymen och sjunga ut all smärta, glädje eller kärlek. Tror det är därför jag inte gillar att samåka.... Så om ni kära kollegor läser detta: Jag gillar er, men jag gillar även att sjunga på högsta volym. Och de där stunderna i bilen är heliga för mitt välbefinnande. Så var god och ring inte. Gärna efteråt. Men inte då. Tack! :)
Igår förmiddag var jag på kliniken i Malmö för ultraljud. Har nu nog fått mer ultraljud än en gravid kvinna i Helsingborg får. Otroligt, att de bara får ett! Nej, jag får inga trillingar som vissa har trott. Inga tvillingar på gång heller för den delen.. :) Nej, var och kollade upp mina organ efter körtelfebern. Läkaren var en såndär riktig läkare - lite äldre (typ 60 års åldern), värdig man med glasögon och grått hår. Ja, man hade förtroende och visste att detta var en man som kan sin sak. Lite svårt för höger och vänster kanske, men det har jag ju också. I alla fall undersökte han hela buken och alla mina organ ser fina ut och är normalstora igen. Woopwoop! Ingen lite förstorad (3x större!!) lever eller mjälte längre. Låter väl bra! Har alltså fortfarande kvar min revbensmuskelinflammation, så ni får fortfarande inte få mig att skratta för mycket. Jag vet att det är svårt, men försök!!!
Så dagen började med ett leende och goda besked, vilket man verkligen har längtat efter i ett halvår nu.Snart kan jag ge mig ut på mina powerwalkingrundor igen med musiken på hög volym i mina urbanears, kommer jag att sätta fart på ben och höfter igen. Kroppen kan verkligen behöva komma i form lite inför våren.
Ibland blir en dag inte så som man har tänkt sig helt enkelt. Den börjar med ett leende och sen slutar dagen med en tår eller två som rullar nerför kinderna. Så borde det inte vara, men ibland blir det så.
Måndagen började med en massa skratt och glada kommentarer. Det var ju dessutom kramens dag. Det måste ju vara den mest hatade dagen för folk som inte gillar att kramas. Jag gillar inte att krama alla människor. Det finns ett par som jag inte behöver krama. Ja, människor som inte står mig nära på något sätt. Som jag inte vill känna i min "dancing space":
Det där med det rätta avståndet är väldigt viktigt, det var Baby också tvungen att lära sig.
Som tur är blev veckan bara bättre och bättre. Tisdag besökte jag pappa som hade hamnat på sjukhuset i måndags (därav lite orolig, ledsen osv.) och han såg rätt bra ut, samtidigt som han låg på min gamla avdelning KAVA i Lund, där personalen är så bra! Så jag lugnade ner mig och åkte till Stockholm tidigt på onsdag. Gick på morgonflyget som var fullsatt som vanligt, fick lite frukost, lite solsken över molnen och en mini tupplur. Landade i min älsklingsstad med plötsligt fulladdade batterier och full av glädje. Gick på kurs och fräschade upp mina kunskaper i Dewey Decimal Classification Codes. Jag var nog den personen som var minst förvirrad på kursen ;) Så jag försökte göra vad jag kunde för att få bort paniken som jag såg spreds i ögonen på de flesta. Lugnade ner dem. Är ju praktiskt lagd. :)
Ja, sen blev det faktiskt lite cider, öl och fish n chips utan vinäger men med en massa ketchup och många skratt. Nog det bästa sättet att avsluta en dag i huvudstaden - ja, eller över huvudtaget med!
Torsdagen skulle jag egentligen haft ett kundmöte, men det blev inställt, så jag fick lite tid över innan flyget gick hem igen. Vad gjorde jag? Såklart gick jag halvt vilse på min väg till Fotografiska, tog en massa panoramabilder på Stockholm och när jag äntligen kom dit såg jag David La Chapelles utställning som är den största i världen. Hela Fotografiska var fylld med hans bilder, installationer och musikvideor. Jag visste inte att han varit delaktig i Britney Spears musikvideor t.ex. Fantastisk utställning. Man är helt flashad efteråt. Bilderna är färgstarka, roliga, ironiska - fyllda med budskap. Det gick ett gäng gamla tanter genom utställningen som utbrast: "Hur kunde han göra sådäääär?" "Nej! Har han förstört..." "Åh fy" i jämna mellanrum. Jag skrattade lite åt dem inombords. Det är ju precis detta han vill förmedla med sina verk. Han vill framkalla precis denna reaktion, men få folk att tänka vidare att se det överdrivna och fatta budskapet. Jag är en fan nu. Helt och hållet.
Fullt med kändisar på väggarna också.. här har vi Becks såklart med Red Cross:
Satt uppe i bistron, svarade på mail och samtal med den allra bästa vyn över Stockholm och en väldigt god chokladterrin med hallon och grädde till. Njöt av utsikten, njöt av platsen, njöt av fina tankar och hade det bra helt enkelt. Tänk om man kunde göra så här lite oftare. Det hade varit fantastiskt.
Nu är det iaf fredag - jag önskar er en underbar helg! Jag ska på ultraljud och kolla upp mina pinor lite. Hoppas de hittar något. Alltid bättre när man har en diagnos än när man inte har en aning om varför man mår dåligt.
Det där med att nätdejta är ju inte så där jätte enkelt visar det sig. Jag behöver som tur är inte gå igenom det där. Man har ju goda vänner som fixar och donar till en. Ja, sen man blev singel och har accepterat denna status har man ju haft fullt upp. I lördags när jag satt och planerade veckans dejting maraton i klädväg, fick jag ett mess av en 'god' vän... med detta: "Hej hopp nu har jag hittat en kille åt dig...." (Oj! tänkte jag, kul!) och denna bifogade bild:
Ja, ni förstår att jag kräktes lite grann efter Carpe diem. Men att sen läsa "efter regn kommer sol" gjorde det hela ju verkligen inte bättre. Ja, och han är lite busig också... oh-oh! se upp där! ;) Fast jag hade ju säkert vunnit hans hjärta, för jag är ju väldigt humoristisk och har ett rätt så brett leende.
Som ni säkert anar, ville min goda vän inte att jag skulle dejta denna människa. Men det är ju faktiskt jätte snällt att hon kollar efter killar till mig på match.com. Tack, Magda! ;)
En annan misslyckad nätdejting-historia som jag bara tjuvläst på twitter, berättar ju denna lilla tweet:
Ja, inte mycket mer att säga till detta. Men visst är det lite tragiskt ändå? Tycker lite synd om tjejen. Ja och kanske även om flickvännen och ja, lite synd tycker jag även om killen som råkat ut för något han verkligen inte kan hantera.
Ja, jag tänker i alla fall inte nätdejta. Har ju så många vänner som fixar åt mig. :)
Denna helg har jag lärt mig att inte alla kan skratta åt samma skämt. Humoristiska inlägg (eller det folk tror är roligt) uppfattas inte som roligt av alla. Då kan man lätt råka ut för en 'shitstorm', som det ju kallas nuförtiden, när alla plötsligt mobiliseras och hänger ut samma person eller ämne. Inte kul att vara den som råkar ut för det i www-s korta responstider.
Men humor kan ju ibland vara lite på gränsen till att faktiskt inte uppfattas som roligt om man a) inte känner personens motivation eller b) känner sig personligt träffad av något hen sagt eller gjort.
Denna helg har jag upplevt båda varianterna. Så en gång fattade jag inte varför någon annan inte tyckte det var kul och en gång tyckte jag själv något bara var jäkligt dålig stil. Men så går det om man inte känner till motivet bakom det hela.
Jag är en mästare på att säga dumma saker som jag tycker är skitroliga, så jag håller hellre låg profil och ska inte dra igång en shitstorm. Fast det kanske hade varit kul... ;)
I alla fall som singel. Man längtar som bara den att måndagen är framme och man kan snacka skit med kollegorna på jobbet om helgens aktiviteter. Men av en twittervän fick jag denna bild, som faktiskt skulle lösa de flesta av mina söndagsbekymmer:
Tulpaner har alltid varit mina favoritblommor. Tulpaner finns i de finaste färgerna. Deras blomblad har en perfekt form - ja om jag ritade en blomma som barn, så blev det en tulpan. Men varför just tulpanen? Är det för att jag är född på våren och jag uppfattar tulpanen som en vårblomma och därmed min födelsedagsblomma (även om man ju redan börjar ha dem strax efter jul) eller vad är det som lockar så?
Är det det färgglada? Jag gillar även påskliljor, men de är ju alltid gula eller vita och hyacinter är alltid rosa, blåa eller vita - fast de doftar ju helt underbart - så de vinner i den kategorin.
Tulpanen vinner över rosen. Alltid. Röda rosor är så klichée. Tulpaner är finess. I alla fall i mina ögon. Så kära beundrare: det är tulpaner som gäller. :)
När man loggar in på facebook så är varannan post något om Candy Crush Saga. Så irriterande tänkte jag. Vem fan spelar fortfarande spel på facebook? Är farmville tillbaka (ja, jag var en junkie - jag älskade fv!)? Tänkte även att jag denna gång inte kommer att ta emot några godisbitar av främlingar (aka fb vänner - skojar...) och att jag absolut inte ska logga in på Candy Crush och absolut aldrig börja spela skiten.
Hur är det med nyårslöften? De blir knäckta. Typ efter en vecka. De som vill banta säger: Asch den där lilla mini hamburgaren med strips och Coke Zero funkar väl. De som vill sluta röka säger: Asch, det är ju bara en och det är ju bara för att det är utgång ikväll. De som inte vill bli fasta på dumma fb-spel säger: Asch, bara en level. Testa lite.
Nu. Är. Jag. Fast.
Fast i level 35. Satte fast i level 28 eller något i 2 dagar. Så irriterande! Tur man hade en bilresa till Göteborg att fixa till den leveln.
Fast Candy Crush är det perfekta spelet för er som följer denna blogg. Fullt med godis, sött och socker... Mums! Så därför älskar jag ju detta spelet likamycket som jag hatar det. Skickar gärna ett liv eller lite annat smått och gott om ni känner att ni vill börja spela... :) Jag behöver verkligen ett par liv.... jäkla level 35.
Idag var det dags!!!! Pulkapremiär för min del. Suzanne var min instruktör, gav lite tips och tricks (missade dock den delen med styrningen och möjliga kraschar) och sen var det bara till att glida nerför backen. Vilken känsla! Som att åka rutschkana som barn. Kan förstå att barnen inte vill göra något annat hela dagen när det ligger lite snö på backarna. Ja, så om ni letar efter mig imorgon... jag finns i backen!!
Här kommer dagens upplevelser på film. Först instruktörsbiten med Suz:
... har en tidskrävande hobby som låter honom uppleva något utanför hemmets fyra väggar, så att jag får tupplura, twittra, facebooka, blogga, instagramma, kela med katten och läsa i lugn o ro.
Tidskrävande är t.ex. golf: vad tar en runda? 4 timmar? Låter underbart i mina öron. Segling: borta i en vecka eller en helg då och då. Rekreationstid för min del. Fotboll är inget alternativ. Är han fotbollsspelare så kräver han sjukt mycket uppmärksamhet. Inte bara att man måste stå där vid planen varenda lördag i alla väder och heja på ett lag som ändå aldrig kommer att visas ens i regional TV, nej, man måste även kunna tabellen utantill - ja, alla - inte bara hans, nej även hela världens tabeller, alla lag, alla CL kval - ja, man måste kunna allt. Plus att dessa fotbollsspelare är så himla självcentrerade. Och de har alltid ont i hälsenan för att de springer och hoppar och har sig. Så man får ju passa upp dem hemma också. Lägga kuddar lite varstans och stryka över pannan och med öm röst säga: Hur är det fatt? Ska jag hämta lite Voltarengel och smörja in din achilleshäl? Detsamma gäller även basketspelare. Nej, jag är ledsen, ni kommer nog inte hitta vägen till mitt hjärta längre. Även om jag gillar fotboll och basket! Men gillar i och med att jag gillar att se ett spel då och då, bli engagerad och hoppa upp o ner och dricka en massa öl till, men inte behöver ha detta varenda dag.
Applikationer kan skickas via kommentarfältet ;) Då kommer det till nytta någon gång.
***
Behind every great man, there is a great woman rolling her eyes.
Troligtvis har jag en muskelinflammation i revbensmuskulaturen. Typ mellangärdet - eller var det nu sitter? I alla fall är smärtan av den sorten som bränner och får en att tappa andan. Igår satte jag lite vatten i halsen och att hosta var som att bli skuren i två bitar. Att skratta på riktigt är inte heller att rekommendera. Så jag försöker att hålla mig till att småfnittra, om jag nu måste skratta, och inte röra mig speciellt mycket. Svårt när man egentligen är en glad människa som har lätt för att skratta.
Var hos farbror doktorn idag, där jag nuförtiden får VIP service och i princip tillhör den innersta kretsen. Men idag hände det: mitt Foursquaremayorship blev stulet av någon som heter Cissy. Fy skam tycker jag som nu verkligen ansträngt mig att upprätthålla denna status. Men men...
Jo så jag var där idag igen. Blev granskad som ett litet underverk - eller kanske mer som något speciellt - och nu menar jag inte positiv speciellt... Men så ställer han frågan om jag gått ner några kilon. Ingen aning! Jag hatar den där apparaten som kallas våg. Jag har ställt in min våg i klädkammaren under alla kläder och väskor och ställer mig aldrig på den. Jag vägrar. Jag känner och ser på kroppen om jag är okej, för smal eller för tjock och agerar därefter. Jag var ju tvungen att bli vägd när jag blev inlagd på sjukhuset pga dropp, så jag vet ju hur mycket det är. Men jag bryr mig inte att sätta en siffra på det. Jag käkar så mycket jag vill och orkar. Och finns det en dag jag inte är så hungrig blir det lite mindre mat helt enkelt. Jag limiterar mig inte till att bara få äta sallad eller någon specialdiet. Jag äter allt och helst äter jag socker! Jag tror på att kroppen vet vad den vill ha. Man måste lyssna in i den och om man känner av en craving, så är det kanske ett tecken på att man behöver något.
Jag behöver tydligen lite mer järn. Det sa farbror doktorn. Så nu vet jag varför jag var så sjukt sugen på hummer, ostron och oxfilé den senaste tiden... Skojar! Märkte inte av det faktiskt. Men nu får jag käka lyxmat varenda dag. Läkarens order. Nästan lite som att vinna i Triss. Ja nästan... För läkaren var ju inte särskilt nöjd med mig. Så nu får jag även käka 7 tabletter om dagen och åka in på ultraljud. Kanske även en CT igen, om man inte får ut något från ultraljudet. Snart är jag väl så kontaminerad så att jag får utegångsförbjud. Då får någon ställa en bricka med 1/2 gratinerad hummer, 1 bit oxfilé med rödvinssås och potatisgratäng och lite blåbärsglass framför dörren, så att jag iaf får ordentligt med järn i mig. Och kanske ett glas bubbel... Och några tulpaner (mina absoluta favoriter - om nu Någon vill göra mig glad..) - idag är det förresten tulpanens dag. Tänkte köpa hem några, men de var halvt vissna och lite gamla i stjälken, så det blev inga idag.
Japp, så nu har du läst om allt som hänt mig idag. Grattis! :)
Klockan är tre på natten. Katten och jag trängs vid fönstret för att titta ut på denna magiska vita värld. Se snöflingorna dansa, virvla runt och tillslut landa på varandra. Så vackert!! Katten dagdrömmer och det gör väl jag också. Han drömmer om en massa fåglar istället för snöflingor som han kan jaga och jag? Jag drömmer om att en snöflinga som landar hos mig är någon som vill vara med mig. Ja, lite som 'It's raining men' låten - inte för att man orkar lyssna på den längre, men texten är faktiskt lite småkul. 'Mother nature is a single woman too..' Ja, verkligen. Och hon ger ju inte upp eller hur? Så varför ska vi andra göra det? Snön fortsätter att falla ljudlöst och jag borde få lite sömn i denna ömmande kropp.
God natt!
Ibland går folk över gränsen lite för ofta. Då kan det hända att jag får nog. Då blir jag irriterad. Ja, jag blir faktiskt riktigt arg och det längre än i 30 min vilket vanligtvis är min standard. Speciellt tydligt blir det när en person jag har värdeskattat, besviker mig. Då blir jag iskall.
Igår kväll blev jag sådär sur. När man blir besviken och sårad gång på gång och blir lovad saker otaliga gånger och inget händer, ja då räcker det någon gång. Då har man spelat länge nog med mig och mina känslor och tyvärr spelat bort all respekt som funnits. Får väl hoppas den personen njuter av sitt nyvunna flyt i livet (som hen beskriver det) utan mig. Jag är nämligen inte kvar. Jag har dragit och jag har inga som helst planer att komma tillbaka. Never say never iofs, men planer kan man ju ha.
Nästa irritationsmoment: Folk som går bakom ryggen och försöker skada en för att få en personlig fördel. Sorry, not with me. Jag stämmer ej överrens med den klyschan som blondiner förföljs av - jag är inte dum. Jag har en bra känsla för människor och deras agerande. Jag ser igenom en lögn eller sabotageplan rätt så snabbt. Om ni tvunget måste hålla på med det: fine. Men inte med mig. Jag orkar inte med sådant tjafs. Speciellt inte från gamla dumma surgubbar, som tror de är något bättre. Eller är avundsjuka. Varför är folk avundsjuka på MIG? Jag fattar inte det. Men ändå finns de överallt. Fattar inte det. Jag kan inte komma ihåg när jag var avundsjuk på vad en människa i min omgivning har eller är senast. Faktiskt ingen aning. Rätta mig gärna, om ni kommer på något. Visst, jag kan bli avundsjuk om någon subba försöka hångla upp det som jag anser är mitt. Men det är en annan historia. Och då vill ni varken vara subban eller killen - eller ja efteråt är ni väl bara hens ändå...
Ergo: RETA inte en sockerholic när det fattas socker i blodet. Blommor och choklad kan hjälpa, men det behöver ej vara så. Skor har också fungerat en gång i tiden, men jag tror inte jag faller så lätt längre.
Idag var det dags för lite kultur - lite kul för hjärnan helt enkelt. Åkte till Malmöhus med en väninna för att se museet och slottet.
Jag gillar att gå på museum, försvinna i en helt annan värld och sen dyka upp i nutiden, aka museumsshoppen... Vi lånade en audioguide som vi svishade över RFID-plattor som hängde lite varstans i slottet. Spännande att lyssna på vad som pågick i de olika rummen och även bra att lyssna på när man går igenom utställningarna om t.ex. 20 talets mode. Men tyvärr är museet väldigt konstigt uppbyggt. Det är ett makalöst virrvarr av olika tider och utställningar. Jag hade önskat mig en tur genom seklen, genom historien och sen kanske en del där det bara finns utställningar, som man kan se i lugn o ro. Men nu var det lite huller om buller, men ändå fick man ett bra intryck av vad som hänt i Malmöhus genom tiderna. Kanske jag är lite bortskämd av hur de fixar till sina slott och museer i England. Där är det en riktig upplevelse att gå igenom ett slott. Man kan nästan höra vad som hände i de olika rummen - ja, man går på någon slags tidsmaskin när man går in i ett engelskt museum. Men jag har ej gett upp hoppet än och jag tänker ta en tur genom så många museer som möjligt detta år. Har försummat den delen ordentligt de sista två åren. Så nu är det dags. Om någon vill hänga på är det bara att säga till. Jag agerar även gärna som guide, om jag nu redan varit någonstans ;)
Tyvärr bor jag ju i Skåne. Skåne ligger så underbart, att det alltid blåser - och det ur alla vädersträck och det är för maritimt klimat för att det ska frysa på ordentligt på vintern och att det ligger snö är väl närapå omöjligt att få till i mer än 1 dag eller 1 cm. Men nu har jag ju en pulka. Min första alldeles egna underbara röda pulka. Just nu ligger den på solstolen i baggageutrymmet i bilen och väntar på sin insats. Ja, för så fort det ligger något kommer jag att åka. Var jag än är. Inte för att jag vet hur man gör... men det är väl bara till att glida nerför någon backe. Till och med prinsessan Estelle kan ju - och hon är ju en bebis.
Men här i söder finns ju ingen snö, vilket väl är en grundförutsättning för att åka pulka. Så jag har kommit på den nya snart total-hype:ade trenden: Beachpulka. Smaka på det! Beachpulka. Hur coolt som helst. Finns flera discipliner: 1 - åka nerför sanddynor 2 - åka släp bakom en speedboat 3 - surfa pulka. Det sista kom jag på tillsammans med en twittervän när vi var ute o fikade. Vi tänker faktiskt fixa så det blir en OS-gren. Jag ska såklart vinna en guldmedalj - jäklar - för vilket land ska jag starta??? - för att jag är ju den enda deltagaren. Så om ni vill se mig träna, så får ni komma till Lomma beach. Jag är den där snygga tjejen i wetsuit på en röd pulka.
Läste ett blogginlägg häromveckan om att folk alltid tror att de är menade när man skriver något någonstans. Typ om jag skriver: "Att vissa alltid måste stå i centrum." eller "Sjukt irriterad" på twitter, så tror minst två personer som läser detta, att denna lilla mening är om dem. Bloggaren trodde det är för att vi är så självcentrerade och tror allt handlar om oss själva. Men jag har en lite annan teori. Jag tror att om jag skriver något negativt, så är det de som har dåligt samvete genetmot mig som tror detta är om dem själva och om det är något positivt som "Lite småkär", är det rent önsketänkande att vara den personen som jag är lite småkär i, som gör att man tror detta är ett budskap riktat till en själv, då den personen kanske är lite för blyg att säga det irl. Varför måste man spela dessa spel egentligen?
Jag skriver ibland vissa saker bara för att få ut dem ur systemet. Jag kan ju inte sitta här och prata med katten hela tiden. Även om han nickar och ger mig ett mjau tillbaka. Men det finns ju situationer, där man bara är sjukt irriterad t.ex. över något som hänt på jobbet - kanske något man har gjort fel eller liknande, men inte vill dela detaljerna med hela världen, då blir det ett kort "Arrrrrgh! Irritation!" utan att kanske någon annan än en själv är menad.
Jag försöker att vara tydlig i mina budskap och inte spela några spel. Men jag är också en vän av att lösa saker på ett vänligt, icke stötande och icke sårande sätt. Jag vill behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Jag tror att respekt är det jag värdeskattar mest. Respekt för andra, respekt för andras egendom, respekt för situationer och respekt för andras känslor och tankar. Man måste anpassa sig ibland. Varför ska man leka bulldozer i sammanhang där det inte hjälper någon alls, att man är det? Visst är det en merit att vara ärlig och rak - det försöker jag också vara, även om det inte alltid är lätt - men man måste även veta när man ska vara tyst eller försöka vara lite diplomatisk i sitt budskap. Man måste inte gilla allt andra säger och gör. Man måste inte hålla med alla. Det är absolut inte det jag menar. Men man kan bemöta alla med respekt. Ja, i alla fall så länge tills de inte förtjänar det längre. Om någon sårar mig med flit, besviker mig igen och igen och inte behandlar mig med respekt, då ser det inte bra ut för den personen. Jag kan bli arg. Jag kan slå tillbaka. Men jag gör det på mitt sätt. Och nej, ni vill inte ha mig som fiende. Verkligen inte... :)
Fredag! Helg! Ja, jag har faktiskt klarat av att jobba en hel vecka på heltid. Är själv lite förundrad. Okej, jag har varit sjukt trött, haft sjukt ont och blivit sjukt irriterad på folk, men en hel vecka alltså....lite stolt är man ju.
Planer inför helgen? Njae inte riktigt. Blir i alla fall inga fyllemess från min sida. Man kan ju alltid hoppas någon annan skickar ett par roliga, så att man får något att skratta över. Men vi får se. Det blir kanske ett glas vin eller bio trots allt. Älskar att gå på bio. Men just nu är det inget som lockar mig faktiskt. Jag vill nog inte se "Sune i Grekland" för 150 spänn.
Vad retar jag mig annars på? Folk som inte svarar på mail. Det är störigt. Man skriver ju för att man vill ha en reaktion. Men tydligen är man rädd för mig. Min bild på företagssidan är väl inte så skrämmande...? Men detsamma gäller ju faktiskt även privata mails. Speciellt när man har något på hjärtat som tynger en, så vill man ju gärna få någon slags respons ganska omgående. Annars blir man ju jätte obekväm med denna person och vet inte riktigt hur och vad och överhuvudtaget. Så kära ni därute som inte svarat - gör det nu. Jag blir tokig om jag behöver vänta en vecka till. Tycker även det är lite respektlöst. Tar er lite tid och formulera er, det är man väl andå värd. Ni kan även ringa om det skulle behövas. Investera lite i relationen. Investera för att få ett gott samvete. DÅ får ni njuta av helgen och ha kul!
Har precis fått min kurs beviljad den 23 januari och jag tänkte lägga lite andra kundmöten 24 och 25/01, så om någon har lust att träffas är det bara att höra av sig till mig! Om ni Stockholmare är riktigt snälla stannar jag kanske även över helgen. Jag vill ju fortfarande se utställningen på Fotografiska som jag missade förra gången. Men det finns säkert lite mer att se och beundra..eller varför inte ta en öl på fredagskvällen? ;)
Min kära kollega har fått för sig att han måste banta. Så nyårslöftet är gjort och nu kör vi igång. Ja, ni läste rätt: VI.
Jag kan ju inte låta honom gå igenom detta drama ensam. Han behöver mig nu, precis så som jag behövt hans stöd i alla mina privata katastrofer de sista 2 åren och det lär jag väl behöva i framtiden också. Så nu stödjer jag detta och tänker käka min choklad hemligt efter att vi ätit sallad.
Ja, fast igår var jag lite småsur. Vi hade bestämt att vi testar den nya salladsbaren som Preem macken tvärs över gatan har fixat, som ska vara såååå underbar. Hur i helvete ska en salladsbar på en mack vara underbar?
Men okej.. den var inte så dum - mycket urval osv.. Men jag behöver något varmt på lunchen, speciellt när jag jobbar. Hemma bryr jag mig inte, om jag äter eller ej, men på jobbet käkar jag och häller i mig te konstant. Vid 12-slaget var han då försvunnen (satt väl i något möte.. jajaja...jag har ju mina teorier) och vår nya underbara receptionist, som är gravid, har cravings och mest tänker på gurka med salt hela dagen, pressade på att vi skulle gå före och hämta hem lite sallad. Jag hade ju inte sluppit i något fall och jag testar ju allt, så de fick bli en stor bytta pastasallad och mozzarella ost för att bli lite mätt. Han som bantar var fortfarande inte inom synhåll. Ja han hade säkert gått och gömt sig bakom Gastegrillen med en hamburgare plus strips. Sen kom han visserligen med någon alibi-bytta med pyttelite sallad i, men ja... jag har ju mina teorier. Jag vet nog. Idag får han göra som han vill, för jag ska lyxa till det med tillbehör (chili-cheese tops, cheddardip, mozzarella sticks...) från MAX med en annan kollega som behöver uppdateras.
Ibland undrar jag faktiskt varför jag är som jag är och är lite för godhjärtad och förlåtande. Jag borde sluta med det där med detsamma. Bara för jag inte gillar att vara osams med folk, betyder det ju inte att de kan göra vad de vill med mig och köra över mig hur som helst. Jag hittar oftast skäl för deras dåliga beteende och förlåter dem bums. Inte bra. Då lär de sig ju inte och gör samma sak nästa gång och jag blir besviken på nytt, börjar tvivla på mig själv och ja - resten känner ni ju till vid det här läget. Men å andra sidan - varför bry sig? Folk får väl bete sig som idioter och jag mår bättre av att förlåta dem, än att hålla på att föra ett slags krig mot dem, som jag ändå inte kommer att vinna. Människor ändrar sig inte. Eller jo - ibland gör de det - men oftast till det sämre. Så varför försöka läxa upp dem?
Ni får gärna börja kalla mig Moder Zo_fee nu eller något liknande gudomligt, nu när alla är förlåtna.
Tillbaka på kontoret efter en väldigt lång tid. Tillbaka på heltid. Ute är det mörkt och jag sitter här inne vid datorn med min adventsljusstake i fönstret, tekoppen ryker och sprider en kryddig doft... lite mysigt att vara tillbaka!
Känns bra att kunna vara det, men när jag kommer hem från en sådan heldag mår jag ärligt talat inte bra och om nätterna kommer smärtan och till och med lite feber tillbaka. Men kroppen behövs nog tränas upp lite, så jag kör på.
Känner mig som en gammal tant som precis orkar uppför trappan till lägenheten, kelar lite med katten, tar en tupplur på en timme och sen fixar lite käk och lägger sig i soffan och stickar vidare på tubhalsduken som nu i alla fall kan klassas som pulsvärmare och samtidigt tittar på Sveriges Mästerkock. Gillar att titta på det och småhetsa på twitter över de som är med. Jag hade säkert fixat det lika bra som dem, men nu är jag ju verkligen ingen tävlingsmänniska. Jag låter ju hellre andra vinna och glädjer mig över deras framgång. Klart man blir glad när man vinner någon gång på Quizkampen och man kan visa att man kan något, men oftast tycker jag spelet i sig är roligare än vinsten. Andra däremot är ju sjukt tävlingsinriktade och blir ju förbannade när de inte vinner. Fast jag skulle hemskt gärna vilja vinna på Triss (mer än 30 kr gånger 1...) eller ännu bättre: vinna i livets lotteri. Någon gång borde jag väl kunna ha så mycket tur och vinna någons hjärta? Och då menar jag inte en kortvarig romans eller attraktion, nej - något beståndigt. Något som håller.
Men jag har ju inte denna tur, så jag får leta efter andra alternativ. Istället för att bara stänga dörren till garderoben och försöka glömma berget med ouppklarade saker tänker jag städa upp i garderoben och kasta bort allt som tynger och ligger och skräpar. Så gör ju andra också, så varför inte jag. En liten vårrensning är nog inte fel.
Igår kom jag att tänka på en massa. Tänk om man visste om att man bara hade typ 6 månader kvar att leva. Vad skulle jag då göra med min tid? När man tänker så, rensar man faktiskt ut i huvudet som man skulle göra med garderoben. Allt köpegods som man har i lägenheten är inte viktigt. Viktigt är det att njuta av situationer, uppleva och uppfylla drömmar och önskemål. Det är mjuka värden som spelar roll. Om jag skulle få ett sådant besked skulle jag inte gräva ner mig och vara ledsen. Jag skulle njuta av tiden jag har med hela min själ. Och precis så vill jag leva nu. Jag vill njuta av situationer och uppleva dem fullt ut, istället för att överdramatisera, vara rädd för framtiden och på så sätt låsa ut mig från att må bra, glädjas och ja: leva fullt ut. Så detta är mitt nyårslöfte. Leva och njuta så bra det går.
Ja, nu har det faktiskt gått ett par dagar och såklart har jag dåligt samvete för att jag inte delat med mig om mina upplevelser. Det har faktiskt varit så mycket att jag var tvungen att låta det sjunka lite.
Fredagen började med frukost och sen en promenad till Nationalmuseet för att se utställningen "Stolthet och Fördom": Stolthet och fördom handlar om villkor och möjligheter för kvinnliga konstnärer i Frankrike och Sverige 1750–1860. Från att ha varit beroende av mäns välvilja för att nå framgång går kvinnorna sakta men säkert mot en alltmer professionell yrkesroll.
En verkligen sevärd utställningen med fantastiska detaljbilder. Man kan nästan känna sidentyget bara från att titta på bilderna. Man kan höra det frasa när modellen sätter sig och se hur spetsarna rör sig i en vindpust. Tyvärr fanns det inte mycket tid att ta sig igenom hela Nationalmuseet, så det blev bara den utställningen och sen naturligtvis lunch i Atrium. God mat i bra atmosfär. Det var packat med folk, så vi var glada att vi fick ett bord. Maten är lite speciell - ingen vanlig husman kan man väl lugnt säga, men med inspiration därifrån och inslag av vegetarian/vegan-fronten. Stort urval av sallad, bröd och goda dippar till. Så det är värt ett besök, även om man kanske inte har tid för någon utställning.
Efteråt träffade jag en twittervän irl (in real life). Det var ju lite spännande, för det är ju en sak att twittra och lära känna någon på det planet och en helt annat om man även tycker den personen är rolig att umgås med på riktigt. Fast det gick väldigt bra denna gång också. Man lär sig ju rätt så snabbt, vem som är lite creepy och vem som är okej. Så vi hade faktiskt väldigt roliga två timmar, där det blev en massa skratt och trams.
Sen blev det hög tid för mig att snabba mig hem, fixa till mig och träffa min kusin och hans man på middag. Kvällen hade faktiskt filmkaraktär. Kändes som om man var med, men ändå betraktade allt från sidan - men vi börjar från början: Först blev det två
Dagens
2/3 rött eller vitt vin Fyll upp med fruktsoda samt is
Serveras i vinglas.
Sen åkte vi till Gamla Stan och käkade à la carte på Gyllene Freden med en god vän. Jag började med en ankpaté med fikonmarmelad och sallad, gick sen över till köttbullar med potatismos och istället för efterrätt blev det ett glas portvin Tawny för min del. Mums! Det hela var bara så gott. Fin atmosfär även här. Fast brevid oss satt ett större ryskt sällskap som inte fattade det där med absinth och värmde den så länge så att glasen sprack... inte alla som vet! Efteråt blev det en drink i Gamla Stan - på Le Bar Rouge. Ett glas champagne, med gin och smultron. Även det bara att rekommenderas! Min kusin och hans man avvek efter detta, men jag fortsatte med vår gode vän. Först till Riche, där jag fick vin varvat med champagne, då vin ju blir lite tråkigt efter ett tag. Haha! Och vi hade fantastiskt roligt och pratade om allt och alla. Efter det stack vi in på Berns - undrar fortfarande om den där sexshoppen verkligen lönar sig, eller om det är någon marketinggrej att ha den där. Men det blev lite dans och trams och efter det (klockan närmade sig säkert tre) blev det ett ställe till vid Slussen. Min förmåga att tänka klart hade för länge sedan lämnat mig, som jag märkte när jag messade till Krisaren, som skrattade ihjäl sig över mina lite speciella mess. Vi kan väl kalla dem för krypterade. Lägg till lite bokstäver som sitter brevid den bokstaven du egentligen vill ha och ibland är det bara att ta bort en. Plus se till att hoppa från ett ämne till det nästa i rasande fart. Ja, han hade verkligen kul åt mig nästa dag. Fick nämligen brunch på Söder och vi kan väl säga att en riktig engelsk frukost plus lite smoothies var det som behövdes efter en sådan kväll. Kanske också varför jag inte reagerade starkt på hans outfit som ju var lite speciellt... men men..
Helst hade jag velat fortsätta dagen i hans soffa och spela TV-spel resten av dagen, men man hade ju lite planer. Och är man i Stockholm vill man ju utnyttja tiden så gott det går.
Träffade min andra kusin Maja och hennes man som flyttat till ett helt underbart vackert litet gårdshus på Kungsholmen. De bjöd på fika med en massa grädde och det uppskattas alltid i min familj. Kul att bli uppdaterad från alla håll och kanter vad som händer i släkten. Bio stod på programmet efteråt, men som vanligt var alla de filmer vi hade kunnat tänkas ses slutsålda när vi kom dit - note to oneself: reservera! Men eftersom jag var så himla trött - ja man sov ju inte mycket denna natt - så var jag inte jätteledsen över att vi inte gick. Istället blev det god mat på Vapiano Humlegården. Jag åt som vanligt pasta campanelle med pomodoro e mozzarella och en handfull rostade pinjenötter. Sjukt gott!
Ja och sen var det nästan läggdags för min del och på söndagen gick mitt tåg tillbaka till Lund vid lunchtid. Dagarna gick så himla fort och jag måste tillbaka snart, då jag tvunget vill se David La Chapelle utställningen på Fotografiska, som jag inte riktigt hann med. Men den går ju ett tag till. Så kära Stockholmare, vi ses snart igen! Hoppas jag kan åka upp runt den 21 januari för att hinna med ett seminarium om Dewey Decimal Classification (japp - där fick ni se lite av min bibliotekarievärld) och se utställningen och kanske träffa några nära och kära igen.
Nu sitter jag här i min favoritstad och njuter av att vara mitt i stan hos en god vän till familjen. Kom fram i tid vid 12.40 till Stockholm Central - tog tunnelbanan och vi började helgen med lite glögg. Efteråt gick vi nerför Nybrogatan till Hallwylska museet och kollade in utställningen med klänningar från TV serien Downton Abbey, samt några klänningar ur den Hallwylska sammlingen. Ursnygga klänningar! Skulle faktiskt ta dem på mig om jag hade haft tillfälle idag. De är tidslösa och underbara.
Efteråt drack vi kaffe på NK, pladdrade på och gick en runda genom staden. In på Kaplans såklart för att hälsa på min kusin och kolla in alla diamanter, saphirer och smaragder. Vilka underbara smycken det finns. Vackra broscher och armband som inte är så oöverkommliga som man kanske kan tro. Så om någon vill göra mig mållös.... Ja då vet ni vad ni måste göra!
Efter en god middag blir det lite rött och lite mer skvaller, tills det är dags för mig att hoppa in i drömlandet. Imorgon väntar spännande möten och en rolig utekväll med kusinerna.
Tydligen snålar SJ med socker. Sitter i första klass och det ingår frukost. Blev serverad te och när jag ber om socker får jag svaret: 'Du behöver väl inget socker.' Jag ber om socker igen och tågvärden säger motvilligt att jag kan få ett paket då. Jag hade velat ha två. Jag bad om två. Sådant retar upp mig. Uppläxande människor som tror de gör ett litet skämt och inte lyssnar.
Jag lyssnar på vad människor säger. Jobbar jag i ett serviceyrke är det essentiellt att jag lyssnar in mina kunders behov. Ja, jag vet att jag kan gå och hämta mer socker, men det är inte det det handlar om. Det handlar om respekt gentemot önskemål som är så enkla att uppfylla.
Ser på tysk TV. Bachelor 2013 - söker sin kärlek. Han ser inte helt dum ut. Snyggt brunt vågigt hår och snygg i kostym. Påminner faktiskt om två ex pojkvänner, om man nu får säga det. Haha! De flesta män ser ju bra ut i kostym, men tyvärr tycks män inte ha kostym så ofta här i Sverige och när de har en på sig, sitter den oftast inte så där jätte bra. Den får gärna vara lite tight och visa musklerna utan att visa dem - om ni förstår vad jag menar! Haha!
Men tillbaks till Bachelor 2013. Tjejerna har inte visat sig från sin bästa sida ännu. En del är så dumma så att man skämms framför TV:n. Andra är mera fixerade på att visa sig halvt nakna. Inte undra på att han är Bachelor, om det bara finns sådana tjejer som är ute om kvällarna. Man undrar ju lite hur långt man själv skulle komma i ett sådant TV-format. Kamp med 20 andra tjejer om en man. Äh - när jag skriver det så, märker jag att det verkligen inte är något för mig. 20 killar får gärna ta upp kampen med varandra för att erövra mig, men tvärtemot? Nej, tack. Å andra sidan ska kärlek inte vara en kamp. Kärlek känner man och kan inte tvingas på. Såklart kan man kämpa för att bevara en kärlek, men kampen ska inte vara huvudsaken, utan njutandet ska vara det som dominerar. Men hur känns kärlek då? Vad är det man känner? Hur ska det kännas? Hur vet man vad man känner? Man vet när det är dags. Och då kan 19 killar eller tjejer försöka erövra dig - det funkar inte. För du tänker bara på nr 1.
Äkta vänner är tidslösa. Om du behöver dem mitt på natten, så är de där. De sitter och peppar, lyssnar, svarar och allt bara för din skull. Äkta vänner bryr sig om dig. De tycker om dig även när du beter dig som en idiot. Äkta vänner tar hand om varandra. Äkta vänner glömmer inte bort varandra. Äkta vänner har du inte många av.
Jag blev fly förbannad igår kväll. Man blir ju så mycket mera arg, när man blir sviken av någon som man håller av. När man trodde att man hade en bas som man plötsligt inte har och när en enkel fråga blir till ett drama. Nä fy, så arg jag blev. Även om jag inte kan vara arg särskilt länge, så kan jag faktiskt bli det. Om man säger att man är ärlig med varandra, så tillhör det även att berätta obekväma saker som man kanske inte blev tillfrågad om. Det utgör respekt och ärlighet. Känns väldigt dumt, när man märker att man är den enda parten i vänskapen som gör det. Klart det inte alltid är enkelt eller kul att göra det. Men vill man ha en äkta vänskap så får man banne mig ta det också. Man kan inte fega ur allt. Jag gillar att gå vägen med minsta motstånd. Det är säkert en av mina brister. I Tyskland finns det ett ordspråk som fritt översatt lyder såhär: "En bra häst hoppar bara så högt som den måste". Jag anstränger mig inte mer än jag behöver helt enkelt. Men på sistonde har jag märkt att det finns vissa saker som är värda att kämpa för och vissa personer som förtjänar det lilla extra. Ja, så från att vara förbannad och nära på att lägga bort telefonen, säga upp bekanntskapen och skita i personen i fråga, så blev det en lång natt med telefonen i handen. Men även om jag är trött idag och mina planer för dagen behövdes ändras, så är det något man gör när ens vän behöver en. För som sagt, man har inte många personer där man kan vara sig själv i gott och ont, som tar en precis som man är och inte någon fakebild som man kanske skickar ut för att passa in.
Äkta vänner tar hand om varandra och bryr sig oavsett tid och ort.
Efter klänningsdramat, en vilsen kompis och en tupplur blev det tillslut fest igår. Min kompis och jag var bjudna på en nyårsfest i Malmö. Sjukt god mat, snapsvisor, bra tal och såklart roliga nya bekanntskaper. Vid midnatt klev vi ut på Nobeltorget och kollade fyrverkeriet och drack lite bubbel för att välkomna det nya året. Efteråt blev det dans tills det var dags att åka hem och berömma katten för att han stått ut med allt pang - pang utan större skador. Är väldigt nöjd med kvällen. Skönt att kunna avsluta detta år och välkomna det nya på ett bra sätt. Också skönt att veta är ju att ens nära och kära har haft det bra igår.
Idag har jag varit i Lomma, lämnat tryffel hos min morbror och moster, fått champagne att öppna vid ett speciellt tillfälle och skrapat Triss med pappa. Han vann hela 30 kr, som vi ska spendera på två nya lotter. Ibland har man helt enkelt tur! Det är väl ett gott omen för 2013!
Snart blir det dags för mig att njuta av en resa upp till huvudstaden. Ser verkligen fram emot ett par dagar som bara tillhör mig, innan jag ska börja jobba för fullt igen. Hoppas på lite skoj och stoj!
