Sockra loss!

Ja, jag är en hönsmamma. Jag tar hand och "lider" med mina nära och kära. Som crazy catlady är jag speciellt intresserad av att min lilla kissemiss Caspar har det bra. Igår var det då äntligen dags för honom att få gå ut genom dörren och få andas lite utomhusluft. Han har ju alltid älskat att hänga på balkongen och fånga flugor, humlor och spindlar - så nu ska han få chansen att göra det hela dagen. Vi har ju en stor tomt (ja inte kan man väl kalla det trädgård ännu..) som han kan vara på. Jag har ju läst på om detta med att släppa ut katten. Finns några grundläggande saker man behöver tänka på: det är viktigt att katten vänjer sig vid det nya huset först och hittar sina platser och vet var det finns mat och var han är hemma helt enkelt. Sen har Caspar ju aldrig varit van vid många människor. Han har ju varit van vid mig och max 1 till 2 personer till - typ mina föräldrar. Så jag tyckte att han får vänja sig vid barn och hushåll innan han får gå ut. Efter att han i slutet av förra veckan långsamt kommit fram ur sina små gömställen, som barnen naturligtvis hade räknat ut snabbare än snabbt :) och började umgås med både barn och oss, tyckte jag att det snart skulle vara dags för första utflykten. Sen blev jag lite pressad av sambon igår, som djurvän och vegetarian var det ju hans högsta önskan att Caspar skulle få njuta av utomhusaktiviteter istället för att ligga under sängen hela dagen. Ja, jag var rädd att han (Caspar alltså - inte sambon) skulle bli rädd för något och springa ut i skogen i panik och aldrig hitta hem. Men så blev det såklart inte. Istället blev det ett försiktigt inspekterande av de nya jaktmarkerna - eller ja, den delen närmast huset. Han tyckte det var lite konstigt att gå på gruset. Han är ju bara van vid fasta underlägg hittills. Jag var ju såklart tvungen att filma detta historiska ögonblick och ja, jag stod vid hans sida när han gjorde sina upptäckter. Jag var hans fasta punkt.Hans klippa. Ja, ni fattar hur stort detta ögonblick var för mig. Jag är en hönsmamma.