Sockra loss!

Var han har varit vet vi inte. Men han hittade hem nästan själv. När jag kom hem från min tjänsteresa satt det en katt tvärs över gatan och tittade på mig. Då det var mörkt ropade jag som vanligt efter Caspar - man kan ju ha tur? Men katten gömde sig och försvann. Men jag ger ju inte upp direkt, öppnade altandörren och ropade några gånger till. Plötsligt började katten jama för fullt. Lite som kattungar gör när de ropar efter mamman. Så jag gick ut och följde jamandet och se där, det var Caspar!! Han kom och jag lyckades svepa upp honom i min famn och bära hem honom. Stackaren har nog inte haft särskilt mycket tillgång till mat - han är så mager! Varenda benknota syns och man tror nästan att man har en kattunge i famnen, så lätt är han. Han fick mat direkt och en massa kärlek såklart! Sen dess vill han vara mig väldigt nära - typ sitta i mitt knä, sova så nära han bara kan komma och han följer mig överallt. Underbart att ha honom hemma igen! På eftermiddagen ska han få komma till en veterinär, som kollar om allt är okej för övrigt.
Han har blivit mycket mer "tam" än han var innan. Hälsar på barnen och låter sig klappas etc. Han har säkert saknat oss lika mycket som vi har saknat honom!

Jag får fortsätta att jobba med honom i mitt knä nu, för han lär inte lämna mig så snabbt! :)