Sockerbehov
Om man öppnar dörren till mitt skafferi och kollar igenom hyllan med bakingredienser (ja, jag har sorterat mina hyllor), så hittar man en massa olika former av socker. Vaniljsocker, farinsocker, muscovadosocker, vanligt socker, pärlsocker, florsocker, syltsocker, druvsocker och geleesocker. Ja, man hittar socker som passar alla behov och bakverk. Det är bara till att välja!
Sen har vi en annan hylla som jag kallar för godishyllan, där man hittar all världens choklad och även några påsar chips och popcorn. För ibland behöver man varva sockerkonsumptionen med lite salt.
Jag gillar socker. Det kan man nog konstatera. Jag tror det har med barndomen att göra, där man bara fick dricka läsk vid högtider som jul, påsk eller födelsedagar. Godis fick man heller inte mycket av. Jag brukade ha ett litet förråd av godis i min skrivbordslåda, som jag flitigt åt av i all hemlighet. Kanske har jag ett sockerberoende. Eller kanske och kanske - jag är sockerberoende. Men det gör ju inte att jag spårar ur eller blir aggressiv, luktar illa eller liknande, som kan hända vid andra beroenden. Så jag fattar inte varför folk tror att de måste kommentera, hålla föredrag och ha roligt på min bekostnad hela tiden. Det räcker med att fråga och kanske skratta en gång och sen är det nog. Jag sitter ju inte där och kommenterar varenda kaffekopp någon dricker eller hur mycket de lastar på sin tallrik på lunchen, även om det ibland skulle vara bra med mindre mat. Visst, jag har ett sockerpaket på mitt kontor. Men det är för att jag dricker mitt te med socker och brukar brygga en kanna på morgonen som jag dricker av hela förmiddagen istället för att springa till fikarummet stup i kvarten och avbryta mitt arbete hela tiden. Plötsligt blev jag i alla fall någon sorts attraktion och folk kom och tittade på mitt sockerpaket som om jag satt i en bur på zoo. Fnittrande som tonåringar. Men när sockret i köket är slut, då kommer plötsligt en massa människor och frågar ödmjukt om de kan få lite.
Varför kan inte alla vara lite som min bästa vän i det avseendet? Hon ställer fram socker utan kommentar. Frågar kanske om det räcker. Köper socker bara för min skull, om hon inte har något hemma när jag är och hälsar på. Det kallar jag öppenhet och finkänsla.
När man köper en take-away-kaffe på McDonalds får man en påse med socker till. En påse. Oavsett storlek på kaffet. Förstår de inte att man måste sockra sitt kaffe proportionerligt? En påse räcker till en liten kaffe, men aldrig till en mellan eller stor kaffe. Ja, vi som är sockerberoende har det inte lätt i vardagen.
Sen har jag en liten burk med godis (Nonstop för det mesta, men man hittar även punschknappar och geleehallon) på mitt vardagsrumsbord. För det första tycker jag att det är snyggt och sen gillar jag att ta ett par då och då. Jag sitter ju inte där i soffan och käkar upp hela burken. Nej, 2-3 Nonstop lite då och då när suget kommer. Jag tröstäter heller inte. Min konsumption riktar sig inte efter min sinnesstämning. Den riktar sig efter smak och energibehov. Jag gillar att suga lite på en bit choklad när jag tittar på en fin film eller som efterrätt t.o.m. - efter någon väldigt salt pastarätt finns det inget godare än lite mumsig choklad.
Tänk på detta inlägg nästa gång ni känner att ni måste kommentera någons sockerkonsumption. Kanske dags att bara låta det vara?
Trackback