Apetit

 Dumt med apetit när man inte kan äta. 
 
När jag låg på sjukhuset i sommras fick jag dropp p.g.a. låga värden och dessutom skulle jag göra fler undersökningar. I alla fall låg jag där - var så törstig och fick inte dricka. Sen blev jag hungrig och allt jag kunde tänka på var potatisgratäng. Visst är det sjukt? Men så var det. Ligger där med feber, smärtor och dropp och drömmer om en smarrig, gyllene potatisgratäng. Kanske ett i-lands problem när man tänker på det. Men för mig fanns det inget bättre att sträva efter just då. Efter några dagar fick jag äta igen och vad serverades i sjukhusmatsalen? Potatisgratäng. Men den var ju inte alls lika god som jag hade föreställt mig den plus att min smak plötsligt blivit så mycket känsligare. Ketchup t.ex., som jag gillar att äta i mängder, kunde jag bara njuta av i miniportioner. Den var ju så starkt kryddad! 
 
Facit av det hela är att man vill ha det man inte kan få. Man förtär sig efter något man inte kan ha. Och när man sen kanske får det, så är det inte lika gott längre. Man längtar till en drömbild som oftast ser så mycket annorlunda ut när man väl får det. Ibland har man tur och verkligheten är så mycket bättre än drömmen. Då börjar man oftast tvivla och undrar om det verkligen kan vara så här och gör sönder något som var perfekt. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback