Sockra loss!

Trodde att dagen skulle bli så där avslappnad och skön. Inga större planer än att hämta katten, käka lunch och åka hem och softa. Vilket jag är i stort behov av efter en förfärlig huvudvärk, som håller i sig och som gjort att jag är helt snurrig i huvudet idag. Men nej, det kom som det kom: blev kritiserad från topp till tå.

Jag flänger för mycket: Ja, det är mitt jobb. Ni hittade annonsen och tyckte jag skulle söka jobbet. Ni visste vad det skulle innebära.
Jag är flummig. Ja, tydligen har jag en hemskt flummig livsstil. Helt rätt. Jag hänger ej med nålen på stationstoaletten och horar runt för att finansera det hela. Stort misstag. Det hade kanske varit rätt livsstil.
Jag går ut och äter på restaurang för mycket! Det är tydligen ej bra för mig. Har ni hört något liknande någon gång?? Flummigt!
Att jag blivit kär i någon: flummigt i allra högsta grad! Kärlek finns inte! Du har ju varit förälskad innan och vi vet ju hur det har gått. Tack. Känner att man verkligen vill att jag ska vara lycklig. Tycker att jag förtjänat lite lycka efter den senaste tidens sjukdomar och otur på alla plan.
Jag är otacksam! Jag gör aldrig något för dem! Nehej! Inte är det jag som är där varenda helg och tittar till dem. Jag kör dem till sjukhus, det är mig de ringer om det krisar, jag ställer upp, jag ger dem en chans att vara delaktiga i mitt liv, jag hör av mig typ varenda jäkla dag för att liva upp dem med roliga berättelser och liknande. Men det hör till mitt 'jobb' som dotter. Det förväntas av mig att jag gör det och att jag hjälper till. Hinner jag inte får jag minsann höra det. Men det är ju bara jag som måste. Det mäts med två olika mått i denna familj. Tydligen är jag det svarta fåret som ej gör något rätt eller riktigt. Duger helt enkelt inte. Ju mer jag gör desto mindre duger jag.
Litet sidospår: Berättade t.ex. om min körning från flygplatsen igår i värsta snöstormen. Jag tyckte det var duktigt gjort och skulle ha gett beröm om jag hade hört någon annans historia. Vad fick jag höra? - Vi sa ju till dig att ta en taxi. Dumt att ge sig ut i detta väder. Mmhh, tack. Och en sådan reaktion får jag på allt. Om jag lyckas med något: hade du inte kunnat göra si och så? Om jag misslyckas: jo, ja vi sa ju det till dig. När jag äntligen är nära att få en av mina drömmar att gå i uppfyllelse: orkar du med det? Det är väl inget du strävar efter. Bara flummigt som vanligt. En idé du har nu. Samtidigt som man får höra att de ju stödjer mig i allt och ju även tar hand om katten när jag är ute och flänger (i jobbsamanhang!!!). Tack. Evighets tack. Jag säger ju aldrig tack, jag tar inte med mig små tackpresenter, jag bjuder aldrig på lunch eller liknande. Då får man höra att man slänger med pengarna omkring sig.

Jag orkar inte längre ha det så här. Bara höra negativt. Bara höra hur dålig man är och aldrig att man får lite pepp. Jag orkar inte med negativa människor. För mig finns det bara möjligheter. Man får göra det bästa av situationer som uppstår och vara stolt över det man gör. Njuta av ögonblick och som en vän sa: skapa en massa positiva minnen och samtidigt se framåt. Våga uppfylla drömmar. Våga drömma.

Istället för att njuta av nuet blev det bara en massa tårar, samt gamla sår som revs upp och nya som uppstod.